I don't want to get to know new cultures. I want to get to unknow my own.

Illusionen om jaget är grunden till människans lidande.

När jag var 19 år kom jag logiskt, teoretiskt fram till att jag inte är jag. Alltså Det är inte så att jag är någon annan, men jag. Alltså Frans af Malmborg, som Du ser som Du är inte den personen du vill att det ska vara. Du är inte du heller för den delen.

Det knepiga när jag kom fram till detta var att jag inte riktigt visste hur jag skulle förhålla mig till det. Religionen ansåg att det var himmelriket. Symbolen för korset har inom mystisk tradition tolkats som egodöd. Den stående pinnen ses som jaget och den korsande som ett minus helt enkelt.

Jesus budskap, detsamma som Siddhartas, Krisnamurtis och i viss mån även Dalai Lamas kan i det här sammanhanget tolkas som en strävan efter egodöd, upplysning och således även ett slut på det mänskliga lidandet.

Hur kommer det sig att alla de där är snubbar?

Jo, det har jag faktiskt inget bra svar på. Tydliga könsstrukturer i samhället kan ha boostat männens vilja till självförverkligande och tvingat kvinnan till underordnade. Man kan även förklara det som en inre oro hos mannen som driver honom på detta (fast det kanske mest gäller mig personligen). Jag kan jag inte säga att denna inre oro är det som driver mig. Snarare hoppet om en bättre värld.

Dock har jag även kommit till insikten att tanken inte kan greppa världen och att "the map is not the territory". I och med att vi befinner oss i ett kontinuum av förändring, trots att vi själva tenderar att försöka förenkla våra liv, ingriper därmed med tanken för att försöka inrätta ett liv som anses vara... Lyckligt? Njutbart? Hektiskt? Creddigt? Syndigt? Lugnt? Lustfyllt?

Men, som sagt, "The map is not the territory" så vi står fortfarande ovetandes, förhäxade av vardagens bestyr och bekymmer och med tanken som ett inadekvat redskap att städa upp denna röra. Av relationer, sinnesintryck, tvångstankar, Kärlek, "Frihet", främlingskap.

Men följ ingen! Ta inte någon vid orden! Sökandet efter sanningen börjar vid din egen dörr (lyssna inte). Eftersom sanningen har Du, har alltid haft och kommer alltid att ha inom dig - något som är större än dig själv.

Den som jagar idag, jagar imorgon.

Det är en rätt avslappnande känsla att någonstans bara för en själv kan jag intellektuellt förstå att jag älskar allt och alla i hela världen villkorslöst... Egentligen!

Men för mig även ett visst lugn att heller inte vara rädd för döden.

Vad är jag då rädd för? Ensamhet? Social utslagning?

Eller så har jag fel.

Konst katalyserar känslor.
Bilder bubblar upp.
Dricker drömmar.
Raserar rigida rostiga galler.
Killars kukar kolliderar.
Cowboy!

Vem vill vänlighet?
Prostituerad porr?
Samtalets situation?
Öppen kommunikation?
Hoppa från bron eller evolution?

Var är den?
Öppenheten.
Kanske genom ödmjukhet - inte provokation

(Detta inlägg bör läsas i ljuset av det förra om man vill kontext)

Kukar i maten? Ja!

Igår kom en projektledare från statens konstråd och hälsade på fakulteten där jag läser. Hennes uppdrag var att lägga upp ett antal förslag på representerande samtidskonst att hänga upp i restaurangen på skolan, i korridoren utanför samt i studenternas pentry.

Hon lägger upp en bildserie på sex collage gjorda av Marianne Lindberg De Geer där hon klistrat in sitt huvud i lite olika kontexter. Som svullande tjockis, som Frida Kahlo, som Franz Kafka, som Tom av Finland, i ganska obscen gaypornografiskt urklipp ur en serietidning. Bland annat. Vad händer? Ramaskri på studentkårsexpeditionen. Högt uppsatta personer som jag aldrig tidigare hört eller sett på min fakultet kommer in i rummet, granskar bilderna artigt med en väl synlig avsmak. Studenterna på expeditionen flyger i taket. Diskussionen blir HET! Så het har den inte varit på länge. Jag älskar det! Sitter och småmyser och hamnar med konstkvinnan på den diametralt motsatta sidan mot mina studievänner och överordnade i diskussionen.

Följande citat hittade jag i en kommentar på Lars Wilks blogg:

"Enligt den ryske kultursemiotikern Viktor Sklovskji, är en av konstens och kulturens huvud funktioner att desautomatisera (främmandegöra, dvs. väcka fram) vår förlamade (förträngda) förnimmelse av livsvärlden, dvs. den så kallade ”verkligheten”. Vad Sklovskji menar är att konsten har den funktionen att den kan uppmärksamma oss om livets mångfald, komplexitet och subtilitet och (slutligen) vidga våra förlamande konventioners horisont. Som vetenskapen dock med andra metoder."

Detta är vad konsten gör idag. vad konstens syfte är. För mig är detta en fråga om vi vill ha en djup existentiell och livlig debatt på våra offentliga institutioner eller om vi vill ha IKEA konst hängandes på väggarna. 3 tavlor för 200 spänn - "Blått hav" av Ingrid Intetsägande. Tydligen det senare alternativet.

Det senare alternativet underbyggdes av att vi faktiskt är en mångkulturell utbildning och vi har många muslimer här. Jasså? Jaha, ja? Jag förstår inte riktigt. Är den underförstådda premissen att muslimer generellt sätt ogillar att ha djuplodande och existentiella diskussioner kring könsroller, livssyn, sex och identitet? Jag tror knappast det. Barnen då? Vi har folk med barn här. Studenterna då.

Vi är inne på fel tråd. Konstverken uppfattades som för provocerande av flertalet. Känslor. Känslor. Känslor. Det är ju för i helvete bra! Det är här diskussionen ska befinna sig. Det är här konstens roll finns. Retar det upp obehag i dig? Jaha, vad är det för ett obehag? Varför? Vad kommer det ifrån?

Nedslagen cyklade jag till biblioteket och läste min kurslitteratur. Boken som heter "Hur hanterar vi mångfalden på arbetsplatsen?". DÅ blev jag provocerad.

Jag har gärna gayporr i matsalen. Jag har gärna en fördjupad diskussion om genus i lunchrummet, men när mångfaldsidealet förtrycker detta och man hänvisar till att mångfalden på arbetsplatsen gör att vi måste censurera konstnärerna, så...

...kan man glädja sig åt att vi människor sparkar tån i samma tröskel tio gånger om?

"These days I seem to think alot about the things that i forgot to do"

Everything changes. Constantly. My constant reflection upon everyday life practice seems to wander more and more to conclusions that nothing is constant and that life today for mee seems almost empty, without not even one constant.

Meetings, seminars, scheduelling that never sticks to the schedule, the neverending pendulum between anxiety and euphoria. Moreover my courselitterature seems to introduce me even more to this.

Relations, relations, relations. People. Men. Women. Humans. Change. Never stay. Appear and vanishes. On a bicycle, in the midst of a dancefloor, walking out of the room.

The world around me built up all summer, falling apart. Falling down, crusting under my bicicleta. The fucking bicicleta, si? It's also falling apart. Changing appearence. Le beauté de diable. Faust.

Life's but a illusion?

There's although somethings that never grow old.

Ideas.
Ideals.
The dandyist influenced neverending beautiful autumn fashion.
The taste of salt porridge with milk in the morning.
P1.

Just the things you need in times like these.